Öppet brev till Migrationsminister Tobias Billström beträffande avvisning av afghanska flyktingar

I egenskap av ordförande för iranska flyktingars riksförbund uppmanar jag er att ompröva den svenska flyktingpolitiken i ljuset av det hopplösa läget i Afghanistan samt den outhärdliga situation som afghanska flyktingar befinner sig i Sverige. Dessa flyktingar förtjänar att leva ett värdigt liv i Sverige istället för att bli tvångsavvisade till misären i Afghanistan. Ty, det handlar oftast om flyktingar vars familjer och släktingar har mist sina liv i etniska och religiösa stridigheter eller till följd av kriget mellan USA och den folkrättsbrottsliga talibanmilisen.

Att situationen i Afghanistan är ohållbar, råder det få tvivel om. Trots Hamid Karzais maktövertagande och stationeringen av tusentals Natostyrkor för att garantera stabiliteten i landet, samt FN:s och andra hjälporganisationers bistånd, lever en stor del av befolkningen i fattigdom och misär och saknar ett ordentligt tak över huvudet. I nyhetsrapporteringen framgår dagligen att många afghaner mister sina liv p.g.a. dessa omänskliga förhållanden.

Fattigdom och hunger, brist på tillgång till hälso- och sjukvård och andra livsnödvändiga behov, har lett till att den ödesdigra dödsstatistiken ökat markant. Detta märks särskilt i Badakhshan, Herat, Patkya, Ghazni, Ghur, Farah, Helmand och Kabul. Det internationella samfundets bistånd har, trots omvärldens goda vilja, inte burit den frukt det afghanska folket har hoppats på.

Fattigdomen och arbetslösheten har lett till att många unga afghaner hamnat i narkotikamissbruk samtidigt som den maffiastyrda opiumindustrin frodas. Det afghanska folket har inte bara berövats sina grundläggande livsbehov, utan har hamnat i kläm mellan de olika krigsherrarnas maktkamp som inte tycks ha något slut. Flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna fortsätter att begås ostraffat och det finns inget spår av säkerhet och stabilitet i landet.

Trots den ohållbara situationen i Afghanistan, har migrationsverket beslutat att avvisa 623 afghanska flyktingbarn mellan 3 och 6 år som fått tillfälligt uppehållstillstånd och kopplat in polisen i ärendet vilket lett till 10 arresteringar och omhändertagningar under de tre senaste veckorna. Av rädsla för tvångsutvisning har majoriteten av dessa nu tvingats gömma sig. Det handlar om flyktingar som redan satts på ohyggliga psykiska prövningar i hemlandet. Den svenska regeringen borde snarare inrikta sin kraft på att lindra dessa människors lidanden och bidra till deras psykiska återhämtning.

Mot bakgrund av denna outhärdliga situation som afghanska flyktingar i Sverige befinner sig i, måste jag fråga er hur ni i egenskap av Sveriges migrationsminister, kan rättfärdiga denna tvångsutvisningspolitik. Är Ni inte medveten att ni genom dessa tvångsutvisningar, kastar dem i dödens avgrund?
Ett konkret exempel kan belysas i detta avseende. Aziz Mohammadi var den första afghanska flykting som i augusti månad 2007 utvisades till Afghanistan. Han var knappt 18 år, han hade vidare mist hela sin familj i Afghanistan och hade följaktligen ingen närstående som kunde ta emot honom i hemlandet. Utvisad till Afghanistan, hade han i en telefonkontakt med en kvinnlig afghansk flyktingaktivist sagt att han saknade kläder för att hålla honom varm och bett om att man skulle skicka honom kläder.

Surej Jamali är en annan afghansk flykting som den 29 januari 2008, minuter före sin utvisning, försökte begå självmord med tabletter då han hölls i förvar i migrationsverket i Göteborg och därför tvingades åka till sjukhuset i Göteborg. Protesterande afghanska flyktingar såg ingen annan utväg än att tvångsfasta i Sergels Torg efter en veckas demonstration i Norrköping- Stockholm i augusti 2007. Detta har ingen annan logisk förklaring än den bistra medvetenheten om det hopplösa öde som väntade dem i hemlandet.
Den 14 februari vägrade en annan afghansk flykting gå ombord ett flygplan i Malmö vilket resulterade i att han på nytt togs i förvar.

Hussein Mohammadzadeh, är namnet på en iransk flykting som blev arresterad den 9 januari efter 5 års vistelse i Stockholm. Trots stora protester från iranier, och trots det faktum att jag har skrivit ett öppet brev till Jan Eliasson i detta avseende, insisterar svenska myndigheter på hans avvisning. Detta brev handlar visserligen om afghanska flyktingar, men jag känner mig förpliktigad att även upplysa om den svåra situation som många iranska flyktingar befinner sig i.

Jag hade i början av april 2007 skrivit till er beträffande det fortsatta politiska förtrycket i Iran och att könsdiskriminering, godtyckliga och orättfärdiga domar, tortyr, förbud mot varje form av politisk aktivitet och social frihet är de vanligaste orsakerna till flykt från Iran och iranska flyktingars motstånd mot tvångsutvisning till sitt hemland.

Den svenska regeringens beslut baserat på avvisning av afghanska flyktingar är utifrån vår synvinkel, ett brott mot dessa flyktingars mänskliga rättigheter. Varje individ som är någorlunda medveten om situationen i Afghanistan kommer att finna den svenska regeringens flyktingpolitik oacceptabel och i strid mot flyktingarnas självklara och okränkbara rättigheter.

Mot bakgrund av detta brev uppmanar vi därför svenska regeringen att ompröva sin flyktingpolitik och kräver att afghanska flyktingar beviljas allmän amnesti.

    
Med vänliga hälsningar,
Abdollah Asadi,
Ordförande Iranska Flyktingars Riksförbund
18 februari, 2008